Jag har lite snyft i kroppen. Går in på gamla kärlekar som gör onts facebooksidor, bra därför att. För att det ska göra extra ont? Lite tomhet och ensamhet samtidigt som jag tycker att jag lever ett förfärligt trevligt liv.
Jag ligger mellan de solbrända, skrynkliga tanterna på Sibbarps kallbadshus. Gömmer mig bakom mörka solglasögon, läser DN kultur bara för att reta de inbitna gamla skånskorna. Lyssnar på deras kackel om ditt och datt, låter det som för dem är viktigt åka in i mina öron och förvandlas till ett tryggt, oviktigt bakgrunds sus i min hjärna. Jag älskar solen. Jag sträcker på mig. Dricker lite vatten och ser fram emot att bli en sådan där kaffedrickande kallbadskärring. På riktigt.
Fast tills dess känns det som om jag måste uträtta något. Skaffa barn och bli lycklig eller så. De visar ett program på teve om sjuttiotalistsinglar. Fast egentligen handlar det om att kvinnor måste skaffa barn innan äggen skrumpnar bort. De börjar skrumpna vid trettiofem säger en forskare. Jag är trettiofem.
Jag har nio personer i min lägenhet. De gör mig lyckliga. En av dem skrattar högt och bullrigt. Vi dricker kaffe och äter bullar som Rutan bakat. Vi har sjökort framför oss och planerar vad som ska hända om två helger. Mest pratar vi om vad vi ska äta och dricka. Minst om vart vi ska paddla. Det är som det ska. Sedan går de och lämnar mig med några bullpapper, koffeinskalle och virriga tankar om att jag gillar dem. Allihopa. Sedan känner jag mig ensam i alla fall.
I fredags blev det så där galet. Jag och solrosen drack rosé redan klockan fyra. Drack öl på vägen till Tempo. Gömde ölburken bakom våra scarfar som 14-åringar. Blasé. Skvalpade in på Tempo, åt bartallrik. Slöt upp med övriga. Pratade med Marilyn Monroe, Kyss-Mannen, Istitutet-människor, Kycklingen och Sälen. Skvalpade över åt alla håll och tog en taxi hem. Dagen efter var jag mycket trött på mig själv. Låg och tittade i taket på dess skitiga vithet, undrade vad jag och mina ruttna ägg höll på med. På riktigt. Undrade varför jag gjorde mig själv illa med vilje.
1 kommentarer:
"De börjar skrumpna vid trettiofem säger en forskare. Jag är trettiofem."
gud vad kul, jag och syrran asgarvade åt detta, riktigt hjärtligt och utan att veta att det var det vi båda skrattade åt. det visade sig sedan när vi båda hade pekat på samma mening.
men vi menar inget illa. bara skön humor. bitterljuv.
Skicka en kommentar