Nu är jag här igen..

Nu är jag här igen. Jag vet inte om det blir något långvarigt men nu är jag här igen. För nu är jag här igen för jag har just hamnat i en situation som jag inte vet hur jag ska hantera. Nu är jag här igen för jag är mer trasig, bekräftelse behövande och realationsblasé en jag någonsin varit. Jag är chockad, rödgråten, väldigt besviken och uppgiven.

Sönder.

Jag visste det, jag föll, jag visste att jag skulle falla. Jag tog språnget, igen, all logik tydde på att de rosa molen vi byggt upp skulle hålla för mina sargade kärleksfotsulor.

Vi ligger i sängen. Vi är båda nakna. Han smeker mig med sina stora, varma händer. Han frågar om jag tycker om det och jag säger att det är skönt. Han säger att jag är underbar. Sedan säger han att tänkt på oss och han tycker så mycket om mig men att jag inte räcker.

Jag faller.

Vi sitter vid bordet. Han säger att han vill ha barn. Han säger att han är redo. Jag säger inget. Undviker att vara precis. Känner att det är för tidigt. Känner att jag känner att jag känner att jag vill ha honom. Att det är nu det börjar. Att nu är han nog här. Jag släpper taget och faller. Sedan säger han att det nog inte är jag som är hon fast att jag är underbar.

Underbar.
Jag är underbar.
Jag är bar.
Naken.
Väldigt naken.
Väldigt oälskad.
Lurad!

Jag förstår inget.
INGET.
Jag har inte förstått. Inte fått en vink.
Klonk.

--------

Det västa är inte att det gör ont, att jag är ledsen och trasig.
Det värsta är att jag blir blasé, hård och kall.
Att jag slutar vara en riktig människa.
Att jag slutar känna.
Att jag inte vågar.
Fan.

--------

Tyck att jag är patetisk.
Men det är så här det är.
Det är precis så här det är.
Det är precis så här det går.