Svarthjärta

Ok, så var det dags för lite patetiskt tycka-synd-om-mig bloggande igen. Lite martyr-mango. Men va faen man är inte mer än människa, man kan inte rå för sina känslor. Så är det bara. Jag har fått reda på lite omvägar att Mr X har något på G alternativt hade något på G med en av mina vänner. Inte den närmaste av mina vänner men dock någon jag litar på och bryr mig om. Jag vet inte om det var allvarligt/är allvarligt men det känns inget vidare. Det bränner i halsgropen och väller upp i svalget som frätande soda, kväver mig med svart frätande bitterhet eller jag vet faen inte. Jag känner mig sviken, förd bakom ljuset av henne, honom och de som visste. Jag kan inte hantera att någon av mina vänner är med Mr X - det går inte. Jag klarar inte av det, vill inte veta, se skiten eller umgås med dem eller någon i deras närhet. Det spelar ingen roll att det var länge sedan det tog slut. Han har fortfarande en alldeles speciell plats i mitt hjärta, vi har fortfarande ett mycket nära och förtroligt förhållande - det är speciellt. Han är speciell för MIG. Han är nog den människa som varit (är?) mest speciell för mig någonsin. Jag kan inte rå för det. Det molvärker. Ikväll vet jag inte om jag kan gå ut, klistra på mitt käcka leende och vara en underhållande solstråle. Jag stannar nog hemma. Jag och teven och en kopp te. Faen då.