Nostalgi

Jag har varit hemma i Linköping hos mam och pap ett par dagar. Legat i mitt flickrum, gått i skogen med hunden, lyssnat på vinden, köpt en kamera i Norrköping, sovit tio timmar per natt som en stock, läst en bok och fyra magasin, ätit ägg godis och jansson. Det är alltid nostalgi att komma hem, att vara dottern, att bli den som föräldrarna tar hand om. Det är skräckblandadförtjusning med så ska det låta i bakgrunden och mamma som frågar om jag har någon smutstvätt med mig (det har jag..) och pappa som läser soduko, eldar i braskaminen med hunden vid sina fötter och som ställer frågor som jag inte kan svara på.

Sedan åker jag tillbaka med tåget till Skåne. Jag kliver på och upptäcker att jag visst bokat en förstaklassbiljett, glider ner i ensamsätet och läser om design, trender och mode i Bon. Jag kliver av i Lund. Lund är en overklig stad som jag glömt. Ett liv jag glömt. Ett liv i Lund som var för bara drygt två år sedan. Lund? Jag går till konsthallen och tittar på en utställning med nakna kroppar på svartvita fotgrafier - Ellipsis. Jag förstår inte vad utställningen syftar till. Det är knappt vackert, inte provocerande och den förmedlar inga känslor till mig. Den är bara tråkig, kal och steril. Meningslös. Jag tycker den är dålig även om man inte kan tycka att konst är dålig eller bra, men jag tycker så ändå eller snarare tråkig. Sedan sätter jag mig utanför konsthallen i solen mot väggen tillsammans med a-lagarna.

Skippern och Kaptenen ringer. De har cyklat till Lund. Vi skall lyssna på Hellman och äta soppa på Mejeriet. Vi går dit och kön ringlar sig utanför. Vi köar in, till soppan, som är god men brödet är slut och vi får bara en halv tallrik. Mejeriet är fullt till bredden av sopphungriga, frusna och framförallt hellmansugna människor.

Jag sitter så jag inte kan se honom, han skymtar ibland mellan två högtalare, han vaggar fram och tillbaka, han sjunger, det är han Hellman, han sjunger, jag hör honom och han låter som förr, han låter som för 17 år sedan när jag hörde hon sist live. Lille, underbare, förvirrade Jakob. Jakob med pressen på sig själv som är omänsklig, som har filat på en ny skiva sedan 1990, som kanske inte alltid mått så bra, som så många människor har älskat och tagit till sin innersta hjärterot. Han är nervös, tappar ibland konceptet, texten, takten eller rösten men låter imellanåt som Hellman. Det räcker för mig. Jag är glad att han lever men det gör ont i mig att han får kämpa så hårt, att han tycker det är så jobbigt där uppe på scenen, att han är bortom alla gränser nervös, att han ber om ursäkt till alla människorna som förlåter honom allt och inget och som kommer acceptera vad han än tar sig för. Han sjunger "Vackert väder" och jag är i hamn, i famn och tillbaka tills jag var 16 år och stod och tittade på Jakobs klumpiga skor framför en scen i Linköping....